Den stora nackdelen med att ha förlorat sin ungdomliga naivitet blir uppenbar varje gång jag tvingas in i sociala sammanhang med tonåringar.
Det är nämligen så att på jobbet har det börjat en nittonåring som gillar att prata. Han är i fasen när man måste armbåga sig till plats och utgår ifrån att så länge man säger någonting tillräckligt högt och tillräckligt mycket så är det intressant.
Efter att ha jobbat med honom under en dag så kan jag redan se att hans tre största upplevda problem just nu är att: 1) att hans pop-reggae-rock-jazz-blues band inte får den uppmärksamhet det förtjänar, 2) att hans kompis brudkåta kompis är singel, och slutligen 3) att systembolaget har 20-årsgräns.
Och jag vill alltså bli gymnasielärare trots att jag finner hans problem tämligen ointressanta,
hur tänkte jag?
Dagen innan springer jag in i en tjej jag träffade lite i våras, hon vill ha mitt telefonnummer, eftersom hon tydligen har tappat sin telefon, och på det vill hon kramas. Jag försöker uppbåda lite intresse, personlighet och charm där vi står och pratar. Men allt jag kan tänka på är att hon i framtiden ska leva på sin konst,
missförstå mig rätt det vore fantastiskt om hon kunde det. Lite mindre fantastiskt om jag kunde leva på mitt skrivande kanske men ändå fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar