Jag lyssnar på samma låt säkert tjugo gånger i rad när jag väl kommer hem. Jag hatar mej själv för att jag fortfarande bor här och jag hatar mej själv för att jag är den jag är.
"What would you say if I asked of you
- out of loneliness, out of loneliness
What would you say if I asked of you
- out of loneliness, out of loneliness
Could I be with you
Can I be with you"
Jag kraschar nu. Jag kraschar på riktigt. Jag vill ringa henne och säga att jag kraschar på riktigt nu, att jag pantsätter mina silverbestick bara för att få vara med henne.
Men jag bitter ihop och gömmer mej under täcket och kommer antagligen låtsas som ingenting när jag vaknar imorgon.
2 kommentarer:
du ser ut att behöva täcket mycket mer än jag gör, jag skullenog vilja ge några av de jag tjuvat till dig som tröst!
tackar för omtanke
Skicka en kommentar