Jag hittar mina b-sidor. Texterna som aldrig förvandlades till fullvärdig text. Ibland några rader utan rubrik, andra gånger en rubrik och sen ingen text, ibland en video och ingenting mer. Den lilla text som finns, som man kan återpublicera är en emohistoria skriven när Uppsala upplevdes som sämst, 2011-01-06 är datumet. Tid har förflutet sen dess. Tid som sagt.
Jag ställer mig och borstar tänderna framför spegeln. Samtidigt som
jag gör det börjar jag hålla ett litet tal till kvinna jag älskar. Talet
är fint, samtidigt utanför den imaginära världen flyr jag från en 7 år
äldre kvinna som trots att jag offrat en timma på henne inte visat nån
personlighet alls.
Som sagt var talet fint, det förklarar allting
alla våra skillnader men samtidigt känner jag en viss rädsla för att hon
inte är mogen för det,
men samtidigt är det så självklart hur jag känner och hur hon borde känna.
DET är en vacker inre monolog ingen hör, och tur är väl det,
därför att problemet med perfekta inre monologer som inte möter kritik är att dom löser allting,
får allting att värka enkelt.
På ett sätt är kärlek mellan man kvinna enkel,
men samtidigt sjukt jävligt svår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar