Ärlighetsrummet

Det här är ett ärligt inlägg
jag vet inte nu om det kommer bli 30 tecken eller 30000 tecken.
men jag har för avsikt att vara ärlig
riktigt naket ärligt.
och av någon lustig anledning ska det handla om kvinnor
kvinnor
det är mer än en roman av bukowski.
det är lite av det nav en riktigt ensam mans drömmar kretsar kring.
ingen man jag umgås med är singel. ingen.
visst hemma finns flera. eller tre. men ändå.
jag har blivit så gammal så singlarna är få, så få så att man tvivlar på sig och sin egen förmåga.
igår illustrerades det när vi var på bryggan premiären(3000 attending på facebook), alla jag var där med hade meningsfulla relationer med kvinnor och satt som om dom vore män från en Falkenberg och smygsöp innanför statligt godkända ramar.
och idag.
av en tillfällighet så hamnade jag på en fest med vänner från förr.
två år av studier, en veckas misslyckade förhållande gånger två.
och nu befinner jag mig i ärlighetsrummet, platsen som uppfanns av chuck klosterman för att få en tjej.
där är jag nu
jag ska vara ärlig, brutalt, mest mot mig själv för det är ändå jag som förtjänar det.
felet är att jag valde att förälska mig, totalt och handlöst, i en tjej.
eller jag förälskade mig inte i en tjej, utan jag tillskrev henne känslor, egenskaper och superkrafter hon inte besatte.
sen valde jag att gömma mig bakom ett moln av dåligt självförtroende och oförmåga att agera.
tänk dig.
du älskar en kvinna som i princip är en super-människa.
samtidigt som du själv befinner du dig på botten.
och samtidigt ska du skapa framåtrörande energi som ska hjälpa dig att vinna denna super-kvinnas hjärta samtidigt som du befinner dig på botten.
och när du väl har möjligheten. väljer du att skjuta dig själv i foten, monumentalt och totalt.
såhär i efterhand förstår jag att en katastrof ofta föder just katastrofer, just hos mig själv i alla fall. och att det som hände hände.
att ha agerat annorlunda hade krävt att man hade antagligen varit en kille med totalt förstärkt ego sen tonåren, där bra självförtroende var självklarheten istället för att vara ett totalt sargat ego, som helt och totalt gömmer sig bakom självironi och dystopiska världsåskådningar.
men jag känner att jag är klar med det
2 år senare.
nu är det jag
visst jag är inte bäst
jag har heller inga ambitioner om att vara bäst
men jag tänker inte vara sämst
och jag tänker inte gömma mig bakom självironi och dåligt självförtroende när jag misslyckas.
från och med nu,
existerar inte ångest. från och med nu ska jag inte söka billiga skratt på mitt eget egos bekostnad. från och med nu slutar jag att vara en sitcom