Jag är kvar i min självvalda exil. Snön ligger på marken här i norr. Nästa vecka är det april, och om vindarna vill så badar vi igen. Vintern har gjort mig till ett hemmasittande idiot som hellre äter än ringer någon. Vintern har gjort mig fet, nedstämd och ensam. Och skolan kräver att man tar sig själv på allvar, självdistans är ett skällsord, och självdisciplin en självklarhet.
Men skam den som ger sig, jag hoppas på nån jag tror bor i andra änden av staden, jag trimmar mitt skägg och sköter min hygien.
Och till nästa helg ska jag åter gå i mina hemstäder, för dom har blivit två. Mina år i Motala gjorde staden till min, egentligen är dom tvillingstäder som skiljs åt av en tjugo minuter lång busstur. Jag längtar lite tillbaks till Venezias pizzor, Sand & Röhårts lägenhet vid torget, det gamla domhus huset som blivit en galleria, Viktors musik, Rapsfältens gulare än gult, slätten, verkstadsön, kanalen & strömmen, till att Josef tvingar mig att göra kaffe, till pappas mat, till systerbarnen gränslösa entusiasm, att Albin berättar om nåt dataspel, till förutsägbara fester på Motalagatan och hos Fabian som händer varje helg, hamnpromenader...
längtar lite mest hela tiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar