Att inte känna igen folk

Vän eller främling?

Jag var och fikade med E igår. Hon bodde i korridoren förr-i-tiden.
Innan vi skulle träffas, gick jag runt lite små kissnödig och handlade saker som just då kändes absolut nödvändiga: nya skor, sko-kräm, sko-borste, ny mössa, men jag motstod att köpa Sufjan Stevens "Come on feel the Illinoise", men bara efter en lång övertalningskampanj från håll-i-pengarna-Jocke. Jag hann bli mer kissnödig under tiden.
Hur som hade vi bestämt träff vid trapporna utanför norrlands, jag fick vänta och blev orolig över att jag inte skulle känna igen henne. Då jag vet att mitt ansiktsminne är lika med noll. När jag till exempel var på harrys på nyår kände jag inte igen Viktor först. Några dagar senare sågs vi på centralen i Stockholm och han var lika främmande för mig då.

Samtidigt som jag förstod att det var lite småpsykotiskt att spänna blicken i alla som gick förbi slutade jag.
Hur som dök hon upp och jag kände inte igen henne. Till mitt försvar sa jag att jag inte kände igen henne i lugg. Hon tog det som en komplimang och jag öste komplimanger om hennes hår.
Men hur som ska hon flytta in i grannhuset här i Flogsta och jag sa genast att då kunde vi ju "hänga".
Jag börjar nu i efterhand inse hur det skulle bli om vi fortsatte umgås, eftersom hon är det närmaste man någonsin kommit kravbilden av hur en drömkvinna skall vara så är hon helt enkelt någon man är hjälplös att inte förälska sig hejdlöst i. Och då jag blir en helt fruktansvärt tråkig/och hjälplös människa när jag blir intresserad av nån, så är mina chanser att få ut någonn som helst kärlek ur det här på promillestadiet.
Jag vet det för jag har gjort det förut, skaffat för bra tjejkompisar -som man i slutändan vill ha.


Sufjan Stevens