Den där resan man tydligen ska göra, finna sig själv på andra sidan jorden -när blir den av?

Jag har hällt upp diskvatten läge att skriva någonting. Jag såg en kille förut som jag minns från min ungdom som vegan och indiegrabb. Idag när jag såg honom rattade han en BMW jag antar att man i den här staden lätt hamnar där, rattandes en BMW; det är någon slags norm - ett ideal. När jag gick till min mamma för några veckor sedan såg jag två olika grabbgäng som umgicks på tre, det ena var ett mellanstadiegäng och det andra ett högstadiemoppe dito. Högstadiegrabbarna satt alla på samma EUmoppe och mellanstadiegänget såg med beundrade på det äldre gängt, och av nån anledning tror jag att dom -när dom blir så gamla- kommer dom också åka tre på en EUmoppe och tänka på hur häftiga dom nu blivit. Och sen kommer dom i nåt av sina sista år i tonåren ratta en BMW. För sånt är idealet i byn där jag växte upp, inget fel med det, men jag kommer aldrig nånsin räta in mig i ledet; och det är nog därför jag sålänge längtat bort.