En profetia från ett Bunghole

Om tre år kommer han vakna upp med en sånjävla baksmälla. Baksmällan kommer vara lömsk, förrädisk och omöjlig att bota med Ipren. Baksmällan kommer riva fram smärtsamma minnen, bitterheten får honom att knyta näven. Den stora kärleken som gjorde slut för fyra månader, hon med vaganism, hon spottar honom i anisktet såväl i drömmen som i verkligheten. Han inser att livet suger och den väg han valt suger änu mer, bakfyllor har ofta den inverkan på honom men den här gången är den konstant. Han hoppar av sin utbildning, csn vill ha pengarna tillbaka. Extra knäcket i Korvkiosken går oavkortat till skulder, och monteringsjobbet på Husqvarna får han sparken ifrån. Indrivningsmannen skrattar honom i ansiktet när han kommer och hämtar stereon. Och på det så söker hans holländska sonen rätt på honom, barnet som blev till efter en festivalfylla med tillhörande kärlek, och ställer honom tillsvars. Han försöker säga något men allt han kan tänka är "grabben, jag är ingen vidare förebild. Alla kvinnor jag nånsin älskat är lesbiska och hatar mig. Jag är lönnfet och trött på skiten. Och den talang jag föddes med har jag lyckats supa bort. Hitta nån annan, för jag orkar fan inte vara din far just nu..." men det som kommer ur honom är inget absolut inget, total tystnad. Sonen går vid hans sida ett tag uprymd över känslan att ha en far av kött och blod. Skolan börjar han reser tillbaka till Benelux och nästa gång han kommer tillbaka inser han vilken loser till far han fått, och slår ner honom och kissar honom i ansiktet.